Så jävla sjukt!

Det är inte lätt att skriva ett positivt blogginlägg när mitt liv är rätt negativt. Om en månad ungefär börjar jag med studierna och har inte gjort något speciellt under hösten. Har väl inte klivit upp alltför tidigt för då blir ju dagarna alldeles för långa, men har samtidigt inte klivit upp alltför sent. Lagom tid. Jag ska väl inte klaga på att jag har svårt för att kliva upp tidigt när folk har småbarn och tvingas kliva upp astidigt men nu är det så att jag inte har några barn, och jag är rätt säker på att alla som har barn nu hade samma problem som jag i den här åldern att kliva upp rätt tidigt.

Så jag tänkte att idag kliver jag upp halv nio för att gå ut och gå med stavar innan frukosten. Allt var så bra. Jag sov hela natten för första gången på jag vet inte hur många år. Brukar alltid vakna på nätterna. Klockan sex vaknade jag pigg som en mört. Klev upp och kissade, la mig i sängen igen men kunde inte somna om. Löste några korsord i nybörjarkryss och försökte sedan kvart över sju somna om. Klev upp kvart i nio, klädde på mig och var helt klar för att ge mig ut på en promenad. Jag var aspepp och brukar inte alls vara det den här tiden på dygnet. Jag är rätt seg för det är ju sååååååå mycket skönare att ligga kvar i sängen än att gå ut i kylan.

Men vad hände? Det blev ingen jävla promenad!!! Bara för att allting ska gå emot mig hela jävla tiden när jag bestämmer mig för att göra något som bara gör mig gott. Den lilla boden eller vad man ska kalla det utanför vårt hus är lite cp. Dörrhandtaget är borta. Jag hittade det inte. Ringde pappa som inte heller visste var det var. Jag försökte få upp dörren med skruvmejseln men icke... Kom inte åt mina stavar, och jag med mitt temperament gick ju i taket. Jag tänker inte gå utan stavar. Jag måste ha dem. Det är skönt för hållningen när mina cp-bröst så envist vill sitta kvar och bara bli ännu större.

Där försvann min motivation. Tack så mycket! Och JA, jag skulle kunna ha gått utan stavar men så jävla skönt är det inte att promenera utan när brösten tynger fram en så jävla mycket att det ser ut som att man håller på att lukta sig nere i skatten när man går. (Riktigt så ser det inte ut men det känns så.)

Får väl gå ikväll, då. Det är väl inte hela världen... Men jag var ju så positivt inställd till morgonpromenaden. Känns som att allting ska gå emot mig så att jag hela tiden måste misslyckas. Om det är så kan jag lika gärna vara fet och ful resten av livet.

Puss.